Ekensholmsbanan

Den 18 september var åter Saxnora Bergslags Allehandas reporter 
Torbjörn Onegård på resande fot! Färden gjordes givetvis på vingförsedda 
stålhjul, denna gång  efter Tågab RC3 1066 i äldre fd. SJ-vagnar. Efter 
en övernattning på Kristinehamns Stadshotell  var det dags att på lördagen åka efter Tågabs TMY101 fd  DSB MY  1121 på dess färd mot Järnvägsmuseum i Gävle. Den svenskbyggda NOHAB-rundnosen köptes av Tågab redan 1993 då den ansågs utrangerad i Danmark. För åtta år sedan överfördes den till Sveriges 
Järnvägsmuseum men fortsatte sin tjänst hos Tågab i Värmland med villkoret att det inte fick ändras exteriört.
I september fyllde loket 70-år och en riktig överlämning  var bestämd att ske lördagen 19 september.

Klockan 07.38 avgick tåg 7014 med tre välfyllda personvagnar och TMY 101 i spetsen. Längst bak assisterade Rc2 1045 som skulle dra tåget tillbaks till Kristinehamn på kvällen. Färden 
gick via inlandsbanans sydligaste del till Hernhult och sedan via BJ-banan och slutligen GDJ. En mycket vacker sträckning som tog fyra och en halv timme i anspråk.
Väl framme på järnvägsmuseet i Gävle fick alla som ville klappa loket, besöka hytt och motorrum. Klockan 13.00 hölls en överlämningsceremoni med tal av Henrik Reuterdal från museet och Tågabs vice vd Daniel Johansson, som överlämnade lokets nycklar till museet.

Efter ceremonin stod loket och brummade på vändskivan ytterligare några timmar, öppen för besök.

Vid sjuttontiden lämnade överlämningståget Gävle med Rc2  i 
spetsen för återfärden till Kristinehamn via Fagersta och Hallsberg. 
Saxnora Bergslags Allehandas reporter valde ett betydligt snabbare sätt 
att ta sig till Ekensholm med hjälp av SJ X3000 som tidtabellsenligt nådde 
slutdestinationen 16:38 på lördagskvällen.

Torbjörn O

Modell av systerloket nummer 103 i Kolaråsen.

Under veckan 10:e till 14: augusti skulle avloppet i vårt hus renoveras med s.k. ”relining”. Vatten och avlopp skulle inte kunna användas under tiden. Men vi erbjöds torrdass medan vi fick fixa vatten själva. Diska och tvätta sig var upp till oss.

Elisabet och jag bestämde oss för att, under tiden göra en resa till ”Höga Kusten”, som vi länge haft på vår ”bucket list”. Vi hade sommaren 2011 seglat från Stockholm till Örnsköldsvik och då angjort ett stort antal små hamnar och fiskelägen längs vägen. Den seglatsen har vi kvar i minnet som en fantastisk upplevelse och nu ville vi uppleva det igen men denna gång landvägen.

Med Lotsstugan på Härnön där Härnösand delvis är belägen, började äventyret.

Kuststräckan mellan Härnösand och Örnsköldsvik kallas Höga Kusten. Sträckan inleds, efter Härnösand, med ”Höga Kusten bron”. En enorm hängbro över Ångermanälven med 180 meter höga pyloner.Utsikten är hissnande! Landskapet är mycket kuperat med höga berg som ibland sträcker sig ända ut mot havet.

Jag rekommenderar, att ibland ta av från E4:an och istället köra mindre vägar, närmare kusten. Det gjorde vi och det ångrar vi inte!

Innan vi åkte hemifrån kontaktade jag Kenneth Landgren, ordförande i SMJK (Sollefteå Modelljärnvägsklubb). Vi hade nämligen tänkt att också bese ”Ådalen”, en trakt utmed Ångermanälvens södra sida. Trakten är ökänd för en hemsk händelse, nämligen ”skotten i Ådalen 1931”. Där sköt svensk trupp ihjäl ett stort antal människor i ett demonstrationståg. Man demonstrerade mot  usla förhållanden i ortens träindustrier och mot dåliga löner. Detta ledde till Socialdemokraternas framgång och deras motvilja mot militären. Dessutom ledde det till ”Saltsjöbadsandan” då näringslivets toppar, med Wallenbergarna i spetsen och LO den 20 december 1938, kom överens om hur de fredligt skulle förhandla om kollektivavtal, utan statens inblandning. Från och men 1938 tills långt in på i970-talet rådde fred på den svenska arbetsmarknaden. Detta och att vi undkom 2:a världskriget lade grunden till att vi gick från en av Europas lägsta levnadsstandaerder till den absolut högsta.

Det här är politik- och nutidshistoria av högsta dignitet. Tack vare framsynta personer inom svenskt näringsliv och fackföreningsmänniskor under 1930-talet, kunde den svenska industrin utvecklades och blev mycket innovativ under många år.

Men det var ju inte detta jag skulle berätta om! Även om Ådalen är en oerhört vacker del av landet så var vårt mål för dagen Sollefteå, eller rättare sagt Långsele och SMJK.

Väl komna till Långsele letade vi oss fram med hjälp av Kenneths vägbeskrivning och GPS-navigator till SMJK:s lokal, där vi mottogs på ett mycket trevligt  sätt av Kenneth och ett antal andra medlemmar.

Banan beskriver järnvägar genom mellannorrland , sommaren 1963. Alltså 8 år senare än tiden för oss på SMJ:s bana. Men skillnaderna är inte särskilt stora. Temat för banan är ”Från fjäll till kust”.

Banan har 4 större stationer: Långsele, Forsmo, Svartlien och Bureåborg. Långsele är tågmagasin samtidigt som det är byggt och detaljerat som en riktig station, med samma spårplan som Långsele hade i verkligheten (förutom spårlängden). Ovanför på väggen i Långselerummet sitter den äldre ställverksplanen m/59 från verklighetens Långsele station. Fullt fungerande och digitaliserad  med LED som indikering i stället för de gamla lamporna.

Bild: Långsele srtation på SMJK

Banan är för övrigt digitaliserad med ROCO Z21 och sladdlösa körhandtag. Signalsystem och växeldrivning  är från MGP.

I Forsmo passerar Stambanan genom Öfre Norrland. Här utgår en linje västerut mot Svartlien samt banan mot kuststaden Bureåborg. Mycket växling sker på stationen.

Svartlien är en gränsstation mot Norge. Här sker lokbyte till NSB:s rundnosar (litt Di3) eftersom NSB inte är elektrifierad härifrån.Vagnar med slutdestination Svartlien växlas ur samt regionala norska vagnar in. Godståg mot och från Norge drogs ibland med stora norska ånglok t.ex. type 63a. Orten har turisthotell som är välbesökt vinter som sommar. Dessutom ligger en gruva i trakten som levererar järnmalm för utskeppning i Bureåborgs hamn, via järnvägen. Dm och Of lok står för dragkraften.

Mellan de nämnda orterna ligger dessutom mindre stationer och hållplatser. På Svarlienbanan finns driftsplatserna Hällåsen, Tväråbäck och Lairoträsk. Utefter den oelektrifierade Bureåborgsbanan ligger Risnäs och därefter militärlastplatsen Rävberget, sedan kommer Trolldalens och Hildingsfors hållplatser. Slutligen nås Bureåborg och Bureåborgs hamn. Staden Bureåborg är livlig med massor av folk på gatorna och på stationen. Hamnen trafikeras av både skärgårdstrafik och havsgående fartyg. Här ligger lastfartyget Elisabeth som fraktar trävaror till Gotland och tar med sig cement därifrån till Bureåborgs cementguteri.

Trafiken sker med hjälp av grafiska tidtabeller likt oss på SMJ. Stationerna bemannas med tågklarerare. Lokförarna följer tågen med sina trådlösa kontroller.

Det jag tyckte var fascinerande var historien om livet kring banan och de olika trakterna den genomkorsar. Mycket av detta visualiseras med olika scenarier och roliga inslag. Alla industrier, gårdar och samhällen befolkas med individer med egna namn och bakgrunder.

Vårt besök hos SMJK i Långsele avslutades med en härlig fikastund med äkta kokkaffe och färska wienerbröd. Mycket nöjda och glada över besöket och det trevliga mottagandet från Kenneth och  hans vänner, fortsatte vi resan tillbaka till Härnösand. Denna gång efter Ångermanälvens norra sida. Här var vägarna urusla, med tjälskador och sprickor. Ibland var hela beläggningen borta. Hastighetsbegränsningen var 80 km/h men det var väldigt obekvämt  att  köra i den farten. Men ibland var man tvungen om man inte ville bli omkörd av en fullastad timmerbil som inte alls höll sig till hastighetsbegränsningen. Timmerbilstrafiken var enorm på vägen. Inte undra på att vägen var i så dåligt skick.

Om någon vill veta mer om Sollefteå Modelljärnvägsklubb och dess bana rekommenderar jag att skaffa Kenneth Landgrens bok ”Mellannorrland 1963. En resa mellan dröm och verklighet i skala 1:87”.ISBN 987-91-980701-0-1, utgiven av SNJ Förlag och Trafik AB

/Janne O

Nedan fordonsindividnummer i Järnvägsmuseets samlingar. Om du har tid över kan du med distansforskning eller besök på museet identifiera vilka olika fordon det handlar om. Något pris till ’vinnaren’ finns inte…

En ledtråd är att nästan alla nummer finns på fordon som har (haft) eget framdrivningsmaskineri.

Lycka till!

/Anders L