14 augusti 1955
Vad hände i Kolaråsen 1939 och hänger det ihop med den ovanliga spårnumreringen på Kolaråsen?
Text: ALu Foto: LGF
Vad hände i Kolaråsen 1939 och hänger det ihop med den ovanliga spårnumreringen på Kolaråsen? Lokaltidning som vi är vill vi sprida litet historia om bygden och samtidigt förklara varför spår 1 inte ligger närmast stationshuset som brukligt är.
Den observante resenären i Kolaråsen noterar att stationshuset inte är placerat vid spår 1 som annars är brukligt längs Saxnora–Mohällarne Järnväg (SMJ). Station Kolaråsen har två tågspår för ankommande och avgående tåg. Eftersom stationen är nummer två längs linjen (som börjar i Mohällarne) heter tågspåren 21 och 22 (station 2, spår 1 respektive station 2, spår 2). Normalt räknas spåren på en station från stationshuset. På Kolaråsen är det inte så vilket har sin historia.
När SMJ-sträckan mellan Ekensholm och Mohällarne byggdes på 1880-talet fick det lilla samhället Kolaråsen en egen station. Området kring Kolaråsen är skogrikt vilket återspeglades i de transporter som lämnade stationen. Timmer, massaved och träkol utgjorde (och utgör) huvuddelen av det avgående godset. Den ringa befolkningsmängden i området gjorde att man byggde ett relativt litet stationshus som för övrigt uppvisar mycket stora likheter med Järle station på NBJ.
Runt sekelskiftet blev vistelser vid hälsobrunnar och friluftsliv i traditionella svenska miljöer en fluga i Sverige och den förnämliga naturen runt Kolaråsen erbjöd både brunnsvatten (Kola Brunn) och milsvida skogar för rekreation. Ett flertal hälsohem och pensionat öppnades i trakten. Industrins expansion ökade efterfrågan på skogsprodukter varför både gods- och persontrafiken vid Kolaråsen fick ett uppsving. Järnvägsbolaget ansågs sig nödgade att modernisera stationen. En ny bangård med bland annat längre mötesspår och ordentliga lastspår byggdes liksom ett nytt stationshus på motsatt sida av bangården jämfört med läget på det ursprungliga. Det gamla stationshuset övergavs av järnvägen och såldes som privatbostad.
En kvalmig augustidag 1939 inträffade olyckan. Det var som en föraning om en kommande olycka i mycket större form senare samma år men den där augustidagen handlade det om Kolaråsen. Blixten slog ner i (det nya) stationshuset, elden sprang lös och byggnaden blev övertänd långt innan borgarbrandkåren hann fram. Det nya stationshuset brann ned till grunden.
Initialt drogs planer upp för att återuppbygga stationshuset. Men så inträffade den där andra, större olyckan med start i september 1939 och järnvägens investeringar fick läggas på rullande materiel och banunderhåll för att klara den kraftigt ökade trafiken under de kommande åren. Som en tillfällig lösning köpte järnvägen tillbaka det gamla stationshuset och tog det åter i bruk som stationshus.
Det gick en sex, sju år med mycket intensiv trafik och stationshusfrågan i Kolaråsen fick stå tillbaka för andra frågor. När saker och ting började återgå till det normala visade det sig att det inte fanns några negativa synpunkter på det nygamla stationshuset i Kolaråsen. De bofasta var få till antalet och det nygamla stationshuset räckte mer än väl till för de fåtal bofasta som skulle ut och resa. Turister och brunnsgäster stannade inte längre än nödvändigt vid stationen utan såg till att snabbt ta sig till Kola Brunn eller sitt pensionat. Att uppehålla sig längre än absolut nödvändigt på bonnstationen Kolaråsen passade inte det fina folket från storstaden.
Järnvägsförvaltningen bestämde sig då för att permanenta den tidigare tillfälliga lösningen med ett nygammalt stationshus. Man köpte tillbaka huset och återställde det som stationshus. Men för att slippa onödig administration hos trafik-, ban- och signalavdelningarna brydde man sig inte om att ändra numreringen på spåren på bangården. Därför kan den observante resenären notera att spår 1 på Kolaråsen faktiskt ligger längst bort från stationshuset och inte närmast som brukligt är.
Anders Lu
