18 juni 1955
Under den gångna helgen har det nybildade Sällskapet för JärnvägsHistoria, SJH, i Ekensholm arrangerat en längre utfärd för att bese och dokumentera de rester av de verkliga urspåren, innan tidens tand tar sista tuggan av dem.
Text: LEB Foto: LEB, LGF
En järnvägshistorisk exkursion i och omkring Saxnora– Mohällarne Järnvägs trafikområde.
Under den gångna helgen har det nybildade Sällskapet för JärnvägsHistoria, SJH, i Ekensholm under ledning av ordförande Bo Linck arrangerat en längre utfärd för att bese och dokumentera resterna av de verkliga urspåren, innan tidens tand tar sista tuggan av dem.
Man samlades i ottan på Fiskartorget vid Ekensholms station för ordergivning, vilken hölls av för dagen inbjuden expertis från Riksantikvarieämbetet, i form av arkivarie Albrecht Sparre assisterad av byggnadshistoriker Simeon Bijelke.
Första etappen var att ta fem steg framåt till spår 1, det så kallade treskensspåret, det spår där tågen mellan Håvgången och Bångfors under en tid fick samsas med sina fullvuxna släktingar som trafikerade SMJ. Ingen har kunnat förklara varför man sparat denna korta bit av smalspåret när resten revs upp. Det handlar om en kilometer väster och sydost om stationen. Rykten påstår att gamle Konsul Enkrona haft ett lok och några vagnar uppställda i en herrgården tillhörig byggnad. Tanken lär har varit att intressera intresserade att rusta upp fordonen och till allmän förnöjelse låta dessa trafikera treskensspåret. Men så avled Konsul Enkrona och med honom den kanske första idén om en museibana i Sverige.
Detta spår dokumenterades dock mycket noggrant eftersom det kommer att rivas upp inom kort, då SMJ:s styrelse fattat beslut om att bygga om hela bangården. Den är mycket sliten och i starkt behov av modernisering. Statens Järnvägsinspektion har hotat med totalförbud för all trafik om SMJ inte “tar i den biten”. Erik af Pommern och alla gamla Enkronor kommer naturligtvis att vrida sig i sina gravar då smal- och treskensspåret rivs upp, men det är smällar de får ta!
Så blev det uppsittning för färd till Farsarvet, där resterna som minner om den numera nedlagda delsträckan Saxnora–Farsarvet skulle dokumenteras. Saxnorafältet var inte längre lönsamt att bearbeta sedan leveranserna av malm till Tyskland från de dittills tyskägda gruvorna av kända skäl upphörde. I ett slag förlorade bandelen sin huvudsakliga funktion och lades därför ned för ungefär tio år sedan. Men i västra änden av Farsarvets station kan man fortfarande se den gamla infartssemaforen med sin fällda vinge.
Kosan ställdes nu mot sydväst och den numera nedlagda stationen i Ersbenning. SJ, som för ett par år sedan övertog Hedköping–Västanå Järnväg (HVJ), ansåg inte att trafikunderlaget kunde motivera ett bevarande av Ersbennings station och vid senaste tidtabellsskiftet upphörde trafiken. Sedan dess har stationen stått tom och nu aviserar SJ att man tänker riva den. När har man inte bestämt, varför det ansågs angeläget att dokumentera den igenbommade stationsbyggnaden. Några deltagare ondgjorde sig över att även avträdesbyggnaden var igenbommad.
Byggnaden är intressant i ett byggnadshistoriskt avseende. Många järnvägsförvaltningar valde vid sekelskiftet att anlita mer eller mindre kända arkitekter för att skapa en enhetlig stil på sina byggnader utmed linjen, framför allt stationerna. Så gjorde även HVJ.
Man anlitade den så småningom (ö)kände hedköpingsarkitekten Allan V. Ritare. Från hans ritbord finns i området två stationer, Farsarvet och Ersbenning. Styrelsen i HVJ gillade hans förslag och lät i rask takt uppföra dessa stationer. Tråkigt nog visade det sig att arkitekten plagierat SJ:s då under byggnad varande stationer i Snyten och Dagarn. Byggandet var dock för långt gånget och kunde inte avbrytas, men det kunde kontraktet med arkitekten.
Vad dagens boende i området kanske inte längre har någon djupare kännedom om är att långt innan SMJ byggdes fanns här ett nät av smalspåriga småbanor, som förband gruvor och masugnar med varandra och med utskeppningshamnar. Även trävaror och kol behövde kapacitetsstarka transportmedel.
Dessa småbanor, sedan länge helt eller delvis nedlagda är i många fall så gott som omöjliga att spåra (OBS helt oavsiktlig rolighet). Men eftersom Sällskapet består mest av amatörarkeologer med god till mycket god tolkningsförmåga, ja somliga anser sig t.o.m. ha tolkningsföreträde, kan man inte lämna någon plats utan sorgfällig dammsugning efter spår av spår. (Jaha, nu var vi där igen.)
Således tog sällskapet vägen via Storbos och Utmålsbergs gruvor till den lilla sjöbanan mellan Davidsbo och Örvik som förenade sjöarna Jesen och Övre Flyen. Där kan ett ovant öga inte finna några spår, men en deltagare fann rester av murkna syllar som med bästa vilja i världen kunde antas varit smalspårssyllar.
Resan fortsatte sedan till Åma och Åma kanal. Där hade man anlagt en kanal i stället för järnväg till Nedre Flyen. Den ena av de två slussportarna finns fortfarande kvar och reglerar numera vattenståndet i Övre Flyen. I Åma besågs och beundrades även de obefintliga resterna av såväl herrgården som hyttan.
Man styrde nu mot utflyktens och SMJ:s slutmål – Mohällarne. Där hade även smalspåret från Knäppkusfors sin slutstation, men därav återstår idag blott två korta rälsstumpar, den ena gick till malmhamnen och den andra till styckegodshamnen. Lokstationen liksom alla andra byggnader är idag sorgfälligt ersatta med andra byggnader.
Resan avslutades i Mohällarne med en bastant såväl som välbehövlig middag på Stadshotellets “hamnkrog” Första Vakten. Samtalen om dagens upplevelser blev allt livligare, men som avslutning konstaterades att denna form av verksamhet borde kunna utvidgas och kanske till och med omfatta inte bara Ekensholm och bygd, utan fastmer hela landet. Någon föreslog bildandet av en förening eller klubb för alla som är intresserade av ”riktiga” järnvägar. Den skulle kanske kunna heta något i stil med Svenska Järnvägsklubben, eller kort och gott SJK i en mera järnvägsmässig stil.
Man bestämde sig för att SJH skulle aktivt verka för denna idé, varefter var och en for hem till sitt efter en lång och innehållsrik dag.
/Lars Eric B
Fiskartorget i Ekensholm
Samling och ordergivning på Fiskartorget vid Ekensholms station. Arkivarie Sparre informerar bl.a. Sällskapets ordförande Bo Linck, dagen till ära iförd gipsat ben.
Ekensholms bangård
Det berömda treskensspåret på Ekensholms station och utfarten genom tunneln mot Bångfors.
Ekensholms bangård
Gamla gengasverkstaden i Ekensholm dokumenteras. I fonden Sparre, Bijelke och Linck i livligt samspråk om byggnadens arkitektoniska värden.
Snart uppriven infart till Ekensholm
Här kom smalspåret från Håvgången in på Ekensholms station.
Farsarvets station, f.d. utfarten mot Saxnora
Här utgick den sedan snart tio år nedlagda bandelen mot Saxnora från Farsarvets station. De sista resterna dokumenteras här noggrant.
Ersbennings station
Det rivningshotade stationshuset i Ersbenning förevigades ivrigare på sin ålders höst än någonsin tillförne.
Ersbennings f.d. bangård
Visst känns det uppgivet när spåret är upprivet? Här syns både spåren efter det gamla perrongspåret, spår 1, och spåret till lastkajen.
Åma kanal
Den enda återstående slussporten
Syllar i Örvik
Minnande om ett smalspår
Mohällarne Hamn, f.d. anslutningen för ‘gamla banan’
I Mohällarne besågs de ömkliga resterna av den smalspåriga järnvägen från Knäppkusfors. Här stickspåret till malmhamnen.
Mohällarne Hamn, f.d. lilla hamnbassängen
Och här spåret till styckegodshamnen. Oländigheten omöjliggjorde dock för halte Bo Linck att på plats betrakta förfallet.