TEXT: Anders Lu
Ställbergsgruvan är belägen cirka 10 kilometer söder om Grängesberg. I gruvan bröts manganhaltig järnmalm som innehöll ungefär 50% järn och 5% mangan. Gruvan var i drift från 1867 till 1977. Den ägdes av Ställbergsbolaget, eller Ställbergs Grufve AB, som det egentligen hette. Mycket av Ställbergsbolagets malm gick på export och bolaget var under en period Sveriges näst största malmexportör. Ställbergsbolaget hade även gruvor på andra platser. På 1930-talet köptes Stripa gruva i nuvarande Lindesbergs kommun samt Idkerbergets och Hillängs gruvor i Ludvika kommun. Man hade även viss verksamhet i Värmland. Ställbergsbolaget hade även intressen på Utö i Stockholms skärgård.
Ställbergsgruvan var djup. Man hade produktionsorter på dryga 900 meters djup och provorter på under 1000 metersnivån. Detta gjorde gruvan att under en lång tid var Sveriges djupaste. Även ur ett teknikutvecklingsperspektiv är gruvan intressant. Man var pionjär i landet att införa tryckluftsborrning och laven som restes mellan 1920-1922 byggdes i betong vilket gör den till en av de första betonglavarna i Sverige.
Ställberg var ett relativt ungt gruvfält. De första malmfynden gjordes på 1860-talet. Initialt var det Bångbro järnverk som ägde och exploaterade fältet. År 1880 bildades Ställbergs Grufveaktiebolag, ett dotterbolag till Bångbro järnverk. 1908 köpte hovmarskalken och friherren Carl Klingspor aktiemajoriteten i Ställbergsbolaget men ända till 1926 drevs gruvfältet och Bångbro under gemensam förvaltning. Efter 1926 tog direktör Mossberg över ledningen för Ställbergsbolaget och startade långtgående utvecklingsinsatser. Modernisering av både produktions- och försäljningsorganisationerna genomfördes. Satsningarna visade sig vara lyckade. År 1926 hade Ställbergsbolaget en årlig malmproduktion på cirka 45000 ton. Runt 1940 var motsvarande siffra 650000 ton.
Den manganhaltiga malmen från Ställberg gick i huvudsak på export. Omkring 1940 bröts cirka 100000 ton malm i Ställbergsgruvan årligen. År 1966 hade Ställbergsfältet en årsproduktion på cirka 260000 ton malm.
Den anläggning som står kvar vid Ställbergsgruvan är från början av 1920-talet. Byggnaderna ritades av P. Härdéns konstruktionsfirma i Stockholm. Gruvlaven (som står över Klingspors schakt) var ursprungligen vit, men kamouflagemålades under andra världskriget. Då kapades också det toppiga taket för att ge plats åt luftvärnskanoner. Efter kriget fick laven tillbaka sin vita färg igen. Den stora ’tratten’ på lavens ena sida hade med ventilationen av gruvan att göra.
Till Ställbergsfältet räknas också Polhemsgruvan och Haggruvan. Dessa båda gruvor fick under 1950-talet nya lavar i betong (Polhemsgruvan 1958 och Haggruvan 1955). Haggruvan hade en underjordisk förbindelse med Ställbergsgruvan på 500-metersnivån. Ställbergsgruvans lave vid Klingspors schakt användes för uppfordring av malm från både Ställbergsgruvan och Haggruvan.
Gruvans blomstringstid inträffade under 1940-, 1950- och första delen av 1960-talen. Svenska råvaror och svensk industri (som var oskadd efter kriget) behövdes för att bygga upp Europa och den svenska välfärden. Folk flyttade till Ställberg för att jobba i gruvan eller i de verksamheter som behövdes runt gruvverksamheten. Nya bostäder byggdes till de inflyttade. Vid 1960-talets slut stod samhället på sin topp. Runt 1970 vände det. Malm som bröts i dagbrott i bland annat Australien och Brasilien var mycket billigare och de svenska gruvorna började stängas en efter en. Ställbergsgruvan höll ut till 1977. Då hade redan Polhemsgruvan lades ned 1967 och Haggruvan 1968.
KÄLLOR:
- Wikipedia
- www.pbase.com/jakobe/stallberg
- Järnvägshistoriskt Forum
- www.bergsbruk.se