Snytens station strax före rivningen på 70-talet
“Mitt ute i Ingenstans” brukar man säga om något som ligger långt bort från “all ära och redlighet”. Ett sådant “Ingenstans” fanns på SJ-lnjen Krylbo (Avesta)–Frövi. Efter att från Broarna på länsväg 256 ha skumpat fram cirka tre kilometer på en smal och dålig grusväg, står man mitt i granskogen plötsligt öga mot öga med ett 16 meter högt stenhus – Snytens station! Här härskar den totala stillheten – utom när tågen rusar förbi förstås. Kanske var det här en stins skaldade följande välkända rader till Folkskolans läsebok: “Lyss till den granens sus vid vars rot ditt bo är fästadt”.
Hela stationens tidigare liv, från befruktning och graviditet till dess utträde ur denna verklighet som en bortglömd, vanvårdad och vanvördad 72-åring, finns beskrivet på många ställen, bl.a. i Statens Järnvägar 1856-1906, bd II sid. 452 ff och i Norbergsbanorna. Järnvägar i Norbergs bergslag sedan 1853 av Torsten Olsson, sid. 77 ff.
Denna, i förhållande till sin placering, grandiosa station krävde vid 20-talets mitt en bemanning av c:a 10–15 anställda. För dessa och deras familjer uppförde SJ under de 15–20 första åren tre olika “betieningshus” i närheten av stationshuset. Alla byggnader ritades av Folke Zettervall och uppfördes i en enhetlig stil. Bostadshusen rymde sex, tre respektive två lägenheter. Till dessa lägenheter uppfördes även uthus. I stationshuset fanns även två lägenheter för stins och något annat höghöns. De hade sina uthus inomhus. Och som om detta inte skulle räcka, uppfördes även en “bequemlighetsinrettning”, dvs. “afträde” intill stationshuset. Se bild ovan. Till stationen hörde även ett ekonomihus.
Ute på bangården byggdes ett godsmagasin med ett genomgående spår, ett vattentorn och två(!) ställverk, ett i vardera änden av bangården.
Och detta var i stort sett allt som fanns inom en kilometers radie från stationshuset förutom tät granskog, 310 ha av sjön Snyten och c:a 10 andra bostadshus. Se kartan nedan.
Jag har alltid fascinerats av denna storslagna byggnad mitt i skogen. Hur tänkte man och vilken framtid räknade man med, när man valde att placera bandelens tredje största stationshus där egentligen inga lokala behov förelåg. Det var bara stationshusen i Krylbo och Västanfors som var större.
Att godstrafiken på SWB och SJ skulle generera trafik som skulle kräva utrymme är inte svårt att begripa, men persontrafiken har aldrig varit överväldigande. Statistiken säger att år 1900 hade man i medeltal 20 resande per dag medan man år 1922 hade 7 resande per dag. Väntsalarna lär knappast ha blivit nerslitna i alla fall…
Snytens station kan också tjäna som exempel på den utveckling vi fått vara med om. Längst till vänster i titelbilden syns en fullkomligt charmlös liten betonglåda, det enda som behövs när människorna flyttats och alla byggnader jämnats med marken. Vart tog livet vägen?
Med dessa fakta som bakgrund är det onekligen ganska märkligt hur väl förhållandena kring Farsarvet verkar överensstämma med Snyten, såväl vad beträffar trafiken som läget i landskapet. Det kan inte bara vara en slump – speciellt som slumpen inte existerar…
Lars Eric B
