SMJ-vingar-6

Klubbens historia

SMJ styrelses
verksamhetsberättelse
för år 2015

Styrelsen

  • Årsmötet hölls den 21 april 2016 i klubb­lo­kalen.
  • Styrelsen bestod vid årets början av ordfö­rande Anders Lundinkassör Leif Perssonsekre­te­rare Mikael Ekelund samt ledamöterna Mats Dahl­ström och Sture Holm­bergSupple­anter var Otto Berg von Linde och Hubert Österlund.
  • På grund av sjukdom avsade sig Sture Holm­berg uppdraget från februari månad. Vid årsmötet den 23. April komplet­te­rades styrelsen därför med Håkan Löfgren som suppleant. Mikael Ekelund önskade träda till­baka som sekre­te­rare med anled­ning av ökad arbets­be­last­ning, varför Hubert Österlund åtog sig den uppgiften vid konsti­tu­e­rande mötet den 2. Maj.
  • Styrelsen har under året haft 8 möten.
Ekonomi
Tack vare en försiktig place­rings­fi­lo­sofi har före­ningens ekonomi varit stabilt god under hela året. De kraf­tiga sväng­ningar och i vissa fall nedgångar på värl­dens börser under året, har alltså inte nämn­värt påverkat våra tillgångar.

Anläggningen
Efter att vi nu med ny ljus­an­lägg­ning har möjlighet att simu­lera ett mer realis­tiskt och dunk­lare Bergs­lagen har bristen på belys­ning av gator, torg och bangårdar allt mer blivit uppenbar. Även­ledes kan man tycka att de gängse foto­gen­lam­porna har gjort sitt i våra samhällen och det börjar bli dags att mera allmänt införa Edisons s k glödlampor även i denna del av vårt avlånga land. Detta har nu till stor del kunnat åtgärdas genom herrarna Juhlin och Malm­grens elfirman Kopplat & Tänt vars idoga arbete å det bästa lyser upp kväl­larna i Saxnora Bergslag. Vi går helt enkelt mot ljusare tider allt eftersom dessa herrar får fort­sätta sitt arbete. Speci­ellt känner sekre­tären stor glädje över att Stads­ho­tel­lets bar nu kan besökas utan risk för snubbel och misstag. På onsdags­kväl­larna har äldre herrar, så kallade gubbar, setts efter gott värv inta gubb­röra i salongen under de glim­rande kristall­kro­nornas elektriska ljus.

Fram­kom­lig­heten för turister och annat löske­folk har kraft­fullt förbätt­rats i trakten under skym­nings­fa­serna med så kallade ljusslingor, ofta i glada färger som nu har monte­rats lite här och där.

Vi har på något sätt missat i upphand­lings­reg­lerna för konstruk­tionen av nya Mohäl­larnes malm­hamn, vilket har sinkat arbetet, detta till stort förfång för Bergs­la­gens mest bety­dande näring, nämligen malm­ex­porten. Styrelsen har dock lovat sig själva att med uppmuntrande tillrop sprida en positiv anda runt projektet för att på det viset snart kunna känna glädje över de inkomster som kommer att strömmar till när fartygen ånyo navi­gerar över sjön Storen och in till Mohäl­larne. Man har lovat att vända på alla vagnar för att komma till­rätta med problemen.

Efter sommarup­pe­hållet kunde konsta­teras en klart minskad skval­ler­ak­ti­vitet i trakten. Speci­ellt tyst hade det blivit hos Pers­sons Efter­trä­dares Ägg, Kött och Verk­tygs­handel i Norrby, vilket bekym­rade före­stån­daren, som tolkade situ­a­tionen som en förtals­kam­panj mot hans fina butik. Skval­ler­bristen visade sig dock emanera från en trasig telefon­växel. Växel­da­merna på de mindre orterna i vårt trafik­om­råde kunde inte längre tjuv­lyssna på trak­tens händelser enär det inte gick att ringa. Efter ett ha inför­skaffat ny växel­ut­rust­ning kunde Kung­liga Tele­verket dock konsta­tera att ett nytt uppladdat batteri fick fart på skvallret igen, före­stån­daren för Ägg, Kött och Verk­tygs­han­deln i Norrby drog en suck av lättnad.

En annan även­tyr­lighet som fick konse­kvenser, dock inte hos Pers­sons Efter­trä­dare, var att tågnummer bara försvunnit på SJ linjer. Njaa, dom fanns ju där nånstans, men gick inte att använda. Detta till stort förtret för personalen på våra stationer och för lokfö­rarna. Att köra ett lok utan nummer gick ju inte, det var helt emot reglementet. Alltså började under höst­må­na­derna den stora jakten på loknummer. Succe­sivt åter­bör­dades genom lock och pock och med hjälp av en flink herre från Nynäs­hamn det ena numret efter det andra, så att listan numera är i det närmaste full­talig. Man har dock kunnat notera kommen­tarer från en och annan pensio­nerad järn­vä­gare om att det var bättre förr, när man hade stations­skri­vare med papper och penna.

Tågstyr­ningen i vårt trafik­om­råde har stän­digt varit föremål för styrel­sens bryde­rier. Hur långt skall vi låta auto­ma­ti­se­ringen gå? Säkerhet, perso­naltäthet, kost­nader, utbild­ning av perso­nalen, allt sådant disku­teras livligt av styrelsens hono­ra­ti­ores. Med anled­ning av ordfö­randes längd är det helt nödvän­digt att ha högt i tak i vårt styrelserum vilket ger utrymme för höga tankar om fram­tida utveck­ling av vår fantas­tiska järnväg. Ordfö­rande Anders förmåga att inte bara styra tågut­veck­lingen, utan att även styra styrelsen har vi all anled­ning att tack­samt se upp till.

Gene­rellt sett har dock styrelsen uttalat glädje över att antalet trafik­stör­ningar på grund av fel i infra­struk­turen minskat under året. Sanno­likt har den stora mängd ändringar i tekniken som genom­förts genom El-​avdelningens försorg starkt bidragit till förbätt­ring­arna, vilket fått avdel­nings­chefen att från gång till annan le i mjugg och muttra ”vad var det jag sa”. De tidi­gare lind­rigt sagt tvek­samma miner som skönjts från bl a kassa­chefen har förbytts något. Ja inte i stoj och stim med klac­karna i taket på kassaav­del­ningen, men ett försik­tigt leende ses numera i korri­doren. Möjligen bero­ende på att tåg som går på tid innebär ökat kassa­flöde?

Efter inkomna klagomål från de flesta av våra stationer över den gammal­mo­diga teknik för växelom­lägg­ning och över­vak­ning som vi använder har styrelsen på prov infört en ny teknik. Att med en liten knapp kunna ställa om en växel och därefter på en ljus­tavla kunna se att så skett är, enligt vissa stinsar, en revo­lu­tion! Bång­fors och Ekens­holm har nu modi­fi­e­rats och resul­tatet skall utvär­deras. ”Vad finns att tveka om?” hörs arga kommen­tarer från Mohäl­larne och Farsarvet. Från stinsen på den sist­nämnda stationen har inkommit en mycket sarkas­tisk skri­velse om den utslitna och gammal­mo­diga utrust­ningen som kräver att han sänder ut en stations­karl på en tralla för att kontrol­lera att växlarna ligger rätt innan han vågar ge grönt till inkom­mande tåg.

Stinsen hotar nu med en rapport till Kvälls­blaskan, vilket fått styrel­sens äldre medlemmar att muttra om tjäns­tefel och rent av rätts­ligt efter­spel. Striden fort­sätter!

En stor kommande föränd­ring i Mohäl­larne är det så på plats att orda om. De styrande i full­mäk­tige har beställt en ny STADSPLAN! Eller som stans starke man sa riv hela skiten och bygg nytt! Det gamla är för smått tycker han. Mohäl­larna är en bety­dande ort numera, med en av landets mest inkomst­bring­ande hamnar, sånt skall synas. Stinsen hakade på och yrkade på flytt­ning av hela stations­huset! Ingen måtta alltså på ändrings­krav. Stads­ar­ki­tekten Tell ses numera svettig med ritnings­rullar under armen besöka de olika intres­sen­terna för att lyckas jämka fram ett håll­bart förslag. Till och med mili­tär­om­rå­des­chefen är inblandad för att bevaka försva­rets intressen, det ryktas nämligen att det skall förläggas ett luft­värns­för­band i Mohäl­larne. Den gamle biskopen i Västerås har lakoniskt konsta­terat att ”bara di ge jävulen i körkan så bryr jag mig inte”. Hamn­för­valt­ningen kräver ett stort och pampigt hamn­kontor, gärna med gamle sjöbjörnen från Otter­becken som chef. Den ende som inte har några speciella kommen­tarer över den stora föränd­ringen är begrav­nings­by­råns ägare. ”Låt dom bråka, dom kommer ju ändå till mig till sist” som han still­samt påpe­kade medan han dricker kaffe och läser sidan med födda och dödda i nya Saxnora Bergs­lags Alle­handa (SBa). Hur förslaget skall presen­teras och hur even­tu­ella remiss­för­fa­rande skall hanteras är ännu inte bestämt.

Ekens­holms stins har avund­sjukt kunnat läsa i avisan om den pågående processen i Mohäl­larne. Vad är en ny manö­ver­panel för växlar mot detta? Men nu har han hört om bola­gets planer på ett nytt stål­verk borta vid Ålbroberget. Det skulle onek­ligen få fart på frak­terna över Ekens­holm. Nytt stick­spår med rejäl bärighet över älven och kanske en lönegrads­höj­ning kan komma med denna nyhet? För visst fanns det problem i Ekens­holm. Folk hade börja köpa egna bilar så Ekens­holm har blivit biltä­tast i hela Bergs­lagen. Vad skulle hända med person­tra­fiken nu? Nä, det här är inte en bra utveck­ling. Snart är det bara student­bil­jetter och pensio­närs­ra­batter som vi skall få som inkomst.  Frak­terna hade även minskat, mycket på grund av de förbas­kade last­bi­larna som ökat lavinartat efter kriget. Spis­bröds­fa­bri­kens vagn­laster var ju bra, men kommer det att räcka? Lokverk­stan lägger väl snart ned, för där är det inte mycket till jobb numera. Inte bra för magsåret det här, han känner en gnagande oro. Stål­verket skulle verk­ligen vara ett behöv­ligt till­skott för orten. För att trösta sig tog han cykeln för att inspek­tera den kombine­rade och unika väg och järn­vägs­bron borta vid älven. Egent­ligen hade han inte så mycket av inspek­tion i tankarna när han lyss­nade på knastret från de välpum­pade däcket mot grus­vägen, nä, det fanns annat välpumpat borta vid badet en sån här solig efter­middag, som var mera värt en inspek­tion.

Medan man i Kolaråsen går och väntar på att växlar, ström­mat­ning och signaler äntligen skall göra det möjligt att använda spår tre igen, åtminstone för de så kallade kursvagnar som ofta besöker stationen, har något ovan­ligt inträffat. En dag i våras hördes märk­vär­digt högljudda ordväx­lingar från statio­nens baksida. Det visade sig vara en skäggig och över­för­friskad äldre herre i skep­par­kavaj som ondgjorde sig över bristen på droskbil på ett språk som, enligt fröken Gittan i kiosken som har realex­amen, torde vara franska. Ett språk som senast hörts i dessa trakter när gamle kungen besökte sana­to­riet på 30-​talet. Den högljudde mannen försvann så småningom i sin droska till­sam­mans med en yngling i golf­byxor och med en liten foxter­rier. Säll­skapet sågs två dagar senare lämna Kolaråsen i räls­buss mot Farsarvet. Enligt fröken Gittan hade det hörts skott­loss­ning neri­från kraft­verket medan hennes boyfriend Gustav ansåg sig flera gånger ha sett karlar från stats­po­lisen i trenscoat och hatt här i krokarna. Allt senare dock redo­visat i Ekens­holms Alle­handa varför sannings­halten inte går att förneka.

Denna, för trakten omska­kande händelse, hade dock på intet sätt fått stations­in­spek­tören att tappa fatt­ningen. Han hade under dessa dagar suttit och formu­lerat ett skarpt brev till ledningen för Saxnora Bergs­lags trafik­di­strikt. Han kunde för sitt liv inte förstå varför inte spåret ned till sand­taget omedel­bart ställs i ordning. Nu, när vi har högkon­junktur och det byggs som aldrig förr, finns det stort behov av sand i olika kvali­teter. Pengar att tjäna för markä­garna och för järn­vägen. Stins Jakobsson var arg, ja rent av förbannad på ledningens senfär­dighet.

I Ramsbo var det betyd­ligt lugnare, där fanns varken halv­fulla fransmän eller några planer på nyda­ning av något slag. Stins Jan-​Olof Rahm hade som bärande livs­fi­lo­sofi att störa över­heten så lite som det över­huvud var möjligt. Så häri­från kom inga arga brev eller några rapporter som riske­rade att ändra tingens ordning. Visser­ligen hade det varit lite problem med en infarts­växel bortemot sågen till, men det bekymret hade ordna sig med några diskreta tele­fon­samtal. Det bästa Rahm visste var att sitta nere vid älven och meta i lugn och ro. Ljuden från ångsågen gav besked om att allt var i sin ordning och så skulle det förbli åtminstone tills den första pensions­avin damp ned i brev­lådan.

Och så några saxade notiser från aviserna i vårt område.

”Gatljuset minskas av besparingsskäl?”
Enligt Ekens­holm Alle­handa (Ea) har varannan lampa utefter Park­vägen härstädes släkts ned för att minska belast­ningen på kraft­nätet. Elaka tungor har dock förtäljt att orsaken torde vara starka påtryck­ningar från det lätta gardet, vars skumma akti­vitet inte tål att belysas. Man lär ha hotat med deli­kata avslö­janden om vissa kommu­nal­råds akti­vi­teter i park­om­rådet om inte ljus­flödet minskas.

”Hett bråk i lokstall”
Styrelsen för Saxnora-​Mohällarne Järn­vägs (SMJ) har under våren låtit genom­föra kontroll av samt­liga sina fastig­heter vad avser brand­sä­kerhet, utrym­ning och säkerhet för perso­nalen. När brand­kapten Magnusson och säker­hets­in­spektör Lööw under gårdagen påbörjat sitt värv i Lokstallet i Mohäl­larne uppstod en för järn­vägs­bo­laget pinsam palaver. Det visade sig nämligen att det saknades vatten i de flesta brand­hin­karna samt att dessa i de flesta fall används som askkoppar och soptunnor. Detta sakernas till­stånd påpe­kades direkt för lokstall­s­chefen Göran Hane. Denne blev kraft­fullt uppbragt av att någon tog sig rätten att klandra på hans, enligt egen utsaga, utomor­dent­liga lokstall­s­fa­ci­li­teter. Röde Hane, som han kallas inte bara för sin hårfärg och poli­tiska hemvist utan även­ledes för sitt hetsiga humör, vilket enligt uppgifter till tidningen kan bero på ett visst men stän­digt pågående intag av star­kare drycker än vad som anses lämp­ligt, kom då att medelst knuffar och slag orsaka obehag­lig­heter för inspek­tö­rerna. Dessa till­kal­lade därför repre­sen­tant för därstädes varande poliskorps. Herr lokstall­chefen finkades och har rätts­ligt efter­spel att vänta. ”Det är bättre med vatten i hinken än sprit i kroppen” som den filo­so­fiskt varande herr Magnusson så påpass­ligt note­rade.

”Julfest med medaljutdelning” (Ea)
Vid Saxnora-​Mohällarne Järn­vägs (SMJ) tradi­tio­nella julfest i härva­rande stads­ho­tell med sedvan­ligt barnstoj och julgrans­dans som avhölls sist­lidna lördag kunde gala­re­por­tern konsta­tera ett mer ovan­ligt och s m s seriöst inslag.

Ordfö­randen lät meddela att man från styrel­sens sida ville fram­hålla några speci­ellt värde­fulla insatser under det gångna året:
  • Dietrich Müller erhöll medalj och hedersom­näm­nande för sitt arbete med förråds­av­del­ningen verkygs- och utrust­nings­lager. Där det numera härskar ordning och reda långt utöver vad som någonsin tidi­gare varit fallet.
  • Pelle Persson erhöll även­ledes medalj och hedersom­näm­nande för sitt noggranna arbeta med att packa, distri­buera och hålla reda på beställda uten­si­lier till SMJ kunder.
  • Jan Otter­beck och Håkan Löfgren erhöllo styrel­sens hedersom­näm­nande och tack för deras stora insatser inom lokal­vårds­de­tal­jens område. Herrarna sades hava lyckats entu­si­as­mera perso­nalen utöver det vanliga för att s m s hålla skiten borta.
De närva­rande applå­de­rade och visade högljutt sin uppskatt­ning av dessa medar­be­tares ädla gärningar.

Herr Sekre­tären stod i kvälls­skym­ningen på balkongen till sin eleganta fyrarums­lä­genhet, som han för övrigt blivit erbjuden genom järn­vägs­ar­be­tarnas bostads­fond till en måttlig hyra, och tittade ut över sitt älskade Ekens­holm. Han blic­kade ut över sjön Ekens fagra öar där solens sista strålar sakta doppade sig i det klara vattnet, när han hörde skramlet och ångstö­tarna från ett ånglokståg borta vid älven. Va fint det är här tänkte han Tåg de är mitt liv de se!

Stock­holm den 22 april 2016
……………………………..
Hubert Österlund
Sekre­te­rare SMJ



Åter till Verksamhetsberättelser eller vidare till Verksamhetsberättelse 2014.