Vad hände i Kolaråsen 1939 och hänger det ihop med den ovan­liga spår­num­re­ringen på Kolaråsen? Lokal­tid­ning som vi är vill vi sprida litet historia om bygden och samti­digt förklara varför spår 1 inte ligger närmast stations­huset som bruk­ligt är.

Den obser­vante rese­nären i Kolaråsen noterar att stations­huset inte är placerat vid spår 1 som annars är bruk­ligt längs Saxnora–Mohällarne Järnväg (SMJ). Station Kolaråsen har två tågspår för ankom­mande och avgå­ende tåg. Eftersom stationen är nummer två längs linjen (som börjar i Mohäl­larne) heter tågspåren 21 och 22 (station 2, spår 1 respek­tive station 2, spår 2). Normalt räknas spåren på en station från stations­huset. På Kolaråsen är det inte så vilket har sin historia.
   När SMJ-​sträckan mellan Ekens­holm och Mohäl­larne byggdes på 1880-​talet fick det lilla samhället Kolaråsen en egen station. Området kring Kolaråsen är skog­rikt vilket åter­speg­lades i de trans­porter som lämnade stationen. Timmer, mass­aved och träkol utgjorde (och utgör) huvud­delen av det avgå­ende godset. Den ringa befolk­nings­mängden i området gjorde att man byggde ett rela­tivt litet stationshus som för övrigt uppvisar mycket stora likheter med Järle station på NBJ.
   Runt sekel­skiftet blev vistelser vid hälso­brunnar och friluftsliv i tradi­tio­nella svenska miljöer en fluga i Sverige och den förnäm­liga naturen runt Kolaråsen erbjöd både brunns­vatten (Kola Brunn) och mils­vida skogar för rekre­a­tion. Ett flertal hälsohem och pensionat öppnades i trakten. Indu­strins expan­sion ökade efter­frågan på skogs­pro­dukter varför både gods- och person­tra­fiken vid Kolaråsen fick ett uppsving. Järn­vägs­bo­laget ansågs sig nödgade att moder­ni­sera stationen. En ny bangård med bland annat längre mötes­spår och ordent­liga last­spår byggdes liksom ett nytt stationshus på motsatt sida av bangården jämfört med läget på det ursprung­liga. Det gamla stations­huset över­gavs av järn­vägen och såldes som privat­bo­stad.
   En kvalmig augus­tidag 1939 inträf­fade olyckan. Det var som en föra­ning om en kommande olycka i mycket större form senare samma år men den där augus­ti­dagen hand­lade det om Kolaråsen. Blixten slog ner i (det nya) stations­huset, elden sprang lös och bygg­naden blev över­tänd långt innan borgar­brand­kåren hann fram. Det nya stations­huset brann ned till grunden.
   Initialt drogs planer upp för att åter­upp­bygga stations­huset. Men så inträf­fade den där andra, större olyckan med start i september 1939 och järn­vä­gens inve­ste­ringar fick läggas på rullande mate­riel och banun­der­håll för att klara den kraf­tigt ökade trafiken under de kommande åren. Som en till­fällig lösning köpte järn­vägen till­baka det gamla stations­huset och tog det åter i bruk som stationshus.
   Det gick en sex, sju år med mycket intensiv trafik och stations­hus­frågan i Kolaråsen fick stå till­baka för andra frågor. När saker och ting började återgå till det normala visade det sig att det inte fanns några nega­tiva synpunkter på det nygamla stations­huset i Kolaråsen. De bofasta var få till antalet och det nygamla stations­huset räckte mer än väl till för de fåtal bofasta som skulle ut och resa. Turister och brunns­gäster stan­nade inte längre än nödvän­digt vid stationen utan såg till att snabbt ta sig till Kola Brunn eller sitt pensionat. Att uppe­hålla sig längre än absolut nödvän­digt på bonn­sta­tionen Kolaråsen passade inte det fina folket från stor­staden.
   Järn­vägs­för­valt­ningen bestämde sig då för att perma­nenta den tidi­gare till­fäl­liga lösningen med ett nygam­malt stationshus. Man köpte till­baka huset och åter­ställde det som stationshus. Men för att slippa onödig admi­nist­ra­tion hos trafik-, ban- och signalav­del­ning­arna brydde man sig inte om att ändra numre­ringen på spåren på bangården. Därför kan den obser­vante rese­nären notera att spår 1 på Kolaråsen faktiskt ligger längst bort från stations­huset och inte närmast som bruk­ligt är.

Anders Lu