11 augusti 1955
En bil har upptäckts åka runt i bygden och stått uppställd vid "känsliga" områden utmed järnvägen. Vad är nu detta?

Text och foto: LGF

Ganska snart så kom man fram till att det var ett beteende som är ganska vanliga utmed järnvägen.
En trainspotter!

Nå, själva personen som var så nyfiken upptäcktes nu inte. Men befolkningen blev miss­tänk­sam när en och samma bil upptäcktes utmed järnvägen vart­efter kvällen fortled.

Den blev först uppmärk­sammad i Ekens­holm där den stod uppställd i hamnen, inte den helt vanli­gaste parke­rings­platsen när nu hela torget finns till­gäng­ligt (syns tydligt i bakgrunden).

Sedan blev den iakt­tagen i Bång­fors på några ställen och slut­ligen i Mohäl­larne hamn. Som sagt, foto­grafen som utförde själva trains­pot­tingen lade ingen märke till men bilen kändes lätt igen.

Lars-Gunnar F

Vad hände i Kolaråsen 1939 och hänger det ihop med den ovan­liga spår­num­re­ringen på Kolaråsen? Lokal­tid­ning som vi är vill vi sprida litet historia om bygden och samti­digt förklara varför spår 1 inte ligger närmast stations­huset som bruk­ligt är.

Den obser­vante rese­nären i Kolaråsen noterar att stations­huset inte är placerat vid spår 1 som annars är bruk­ligt längs Saxnora–Mohällarne Järnväg (SMJ). Station Kolaråsen har två tågspår för ankom­mande och avgå­ende tåg. Eftersom stationen är nummer två längs linjen (som börjar i Mohäl­larne) heter tågspåren 21 och 22 (station 2, spår 1 respek­tive station 2, spår 2). Normalt räknas spåren på en station från stations­huset. På Kolaråsen är det inte så vilket har sin historia.
   När SMJ-​sträckan mellan Ekens­holm och Mohäl­larne byggdes på 1880-​talet fick det lilla samhället Kolaråsen en egen station. Området kring Kolaråsen är skog­rikt vilket åter­speg­lades i de trans­porter som lämnade stationen. Timmer, mass­aved och träkol utgjorde (och utgör) huvud­delen av det avgå­ende godset. Den ringa befolk­nings­mängden i området gjorde att man byggde ett rela­tivt litet stationshus som för övrigt uppvisar mycket stora likheter med Järle station på NBJ.
   Runt sekel­skiftet blev vistelser vid hälso­brunnar och friluftsliv i tradi­tio­nella svenska miljöer en fluga i Sverige och den förnäm­liga naturen runt Kolaråsen erbjöd både brunns­vatten (Kola Brunn) och mils­vida skogar för rekre­a­tion. Ett flertal hälsohem och pensionat öppnades i trakten. Indu­strins expan­sion ökade efter­frågan på skogs­pro­dukter varför både gods- och person­tra­fiken vid Kolaråsen fick ett uppsving. Järn­vägs­bo­laget ansågs sig nödgade att moder­ni­sera stationen. En ny bangård med bland annat längre mötes­spår och ordent­liga last­spår byggdes liksom ett nytt stationshus på motsatt sida av bangården jämfört med läget på det ursprung­liga. Det gamla stations­huset över­gavs av järn­vägen och såldes som privat­bo­stad.
   En kvalmig augus­tidag 1939 inträf­fade olyckan. Det var som en föra­ning om en kommande olycka i mycket större form senare samma år men den där augus­ti­dagen hand­lade det om Kolaråsen. Blixten slog ner i (det nya) stations­huset, elden sprang lös och bygg­naden blev över­tänd långt innan borgar­brand­kåren hann fram. Det nya stations­huset brann ned till grunden.
   Initialt drogs planer upp för att åter­upp­bygga stations­huset. Men så inträf­fade den där andra, större olyckan med start i september 1939 och järn­vä­gens inve­ste­ringar fick läggas på rullande mate­riel och banun­der­håll för att klara den kraf­tigt ökade trafiken under de kommande åren. Som en till­fällig lösning köpte järn­vägen till­baka det gamla stations­huset och tog det åter i bruk som stationshus.
   Det gick en sex, sju år med mycket intensiv trafik och stations­hus­frågan i Kolaråsen fick stå till­baka för andra frågor. När saker och ting började återgå till det normala visade det sig att det inte fanns några nega­tiva synpunkter på det nygamla stations­huset i Kolaråsen. De bofasta var få till antalet och det nygamla stations­huset räckte mer än väl till för de fåtal bofasta som skulle ut och resa. Turister och brunns­gäster stan­nade inte längre än nödvän­digt vid stationen utan såg till att snabbt ta sig till Kola Brunn eller sitt pensionat. Att uppe­hålla sig längre än absolut nödvän­digt på bonn­sta­tionen Kolaråsen passade inte det fina folket från stor­staden.
   Järn­vägs­för­valt­ningen bestämde sig då för att perma­nenta den tidi­gare till­fäl­liga lösningen med ett nygam­malt stationshus. Man köpte till­baka huset och åter­ställde det som stationshus. Men för att slippa onödig admi­nist­ra­tion hos trafik-, ban- och signalav­del­ning­arna brydde man sig inte om att ändra numre­ringen på spåren på bangården. Därför kan den obser­vante rese­nären notera att spår 1 på Kolaråsen faktiskt ligger längst bort från stations­huset och inte närmast som bruk­ligt är.

Anders Lu