Bygg­naden var vid vårt besök helt över­given, varför vi fritt kunde ströva omkring där.

Vi började med att kika in genom fönstren för att bilda oss en uppfatt­ning om läget på insidan. Av det vi såg före­faller det kons­tigt nog som om stationen används provi­so­riskt trots att så mycket åter­står att göra.
   Första titten blev in i vad som bestämt är stin­sens expe­di­tion. Sedan något som verkar vara tele­graf­ex­pe­di­tionen, undrar just om vi kan ringa in vår artikel?
– Nej, det gick inte.
   Sedan den stora vänt­salen och där på anslags­tavlan ser vi redan reklam för den kommande vinterns skid­resor. Bredvid stod faktiskt en dörr öppen – inte nog med det, den saknades helt! Fritt fram alltså. Till höger i vänt­salen gör Stats­banan reklam för sommar­re­sande med tåg och där står också en dörr öppen till II kl väntsal. Den vill vi se eftersom vi förmodar att damto­a­letten finns därinne. Jo, mycket riktigt. Till vänster om den f.d. öppna spisen är dörren. Men nu får ni vänta utanför.
   Sedan har vi kommit ut i vänt­salen igen och tittar åt höger. Där ser vi biljett­ex­pe­di­tionen och resgodsin­läm­ningen. På anslags­tavlan sitter Sveri­ge­kartan som vi känner igen från alla kära bruna person­vagnar. Vi kliver sedan över disken och in i resgodsin­läm­ningen. Där ligger faktiskt några (kvar­glömda?) väskor. Undrar vem som sabo­te­rade sin semester på detta sätt.
   Från inläm­ningen finns en dörr till en annan ingång. Där sitter stinsen innanför sin nylac­kade mahog­nydörr – när han är i tjänst vill säga, och rakt fram disken i tele­grafen. Glas­par­tiet står, ännu i avsaknad av sina dörrar, öppet. Vi fort­sätter in och öppnar luckan i disken och kommer in i biljett­ex­pe­di­tionen och här är det ingen tvekan om att stationen används. Undrar bara när.
   Samman­fatt­ningsvis kan vi säga att bygget tycks fort­skrida mot ett full­bor­dande. Dock synes en hel del saknas vad beträffar detaljut­fö­randet här och där, men efter vad vi hittills sett antar vi att detta i sinom tid kommer att rättas till. Men därtill får vi åter­komma senare.

Syllvia Ångström genom Lars Eric