Ett land som flödar av mjölk och honung.
2. Mosebok

Ekens­holms­banan är i våra ögon en enskild järnväg i mitten av 1950-​talet som är dragen genom den mellan­svenska Bergs­lagen. Utmed bansträck­ningen åter­finns miljöer från Väst­man­land, Gäst­rikland såväl som från Uppland.

Ursprung­ligen utgick banan från Saxnora och Saxno­ra­fäl­tets många järn­gruvor. Banan passe­rade Farsarvet – ett stations­sam­hälle vid stats­ba­ne­linjen mellan Ålbro och Valnäs. Linjen är dragen i ett kuperat, skog­be­växt land­skap och följer i huvudsak Holmström­mens och Norr­bäck­såns dalgångar. Slut­punkt för banan är Mohäl­larne – en ort med utskepp­nings­hamn vid sjön Storen.

Bryt­ningen på Saxno­ra­fältet upphörde i slutet av 1920-​talet. Järn­vägs­för­valt­ningen behöll dock sitt ursprung­liga namn, Saxnora–Mohäl­larne Järnväg (SMJ), i folkmun kallad Ekens­holms­banan.

Trafik­om­rådet utgörs av gammal Bergs­lags­bygd med en högt speci­a­li­serad indu­stri och mång­hund­ra­å­riga kulturtra­di­tioner. Detta är inte en jord­bruks­bygd utan huvud­nä­ring­arna är skogs­bruk, malm och järn­han­te­ring.
Förutom Saxno­ra­fältet finns i regi­onen flera fyndighet, bl.a. Karls­bergs­fältet och Kvarn­gruvan utanför Ålbro samt Utmåls­bergs­fältet. Histo­riskt har det även funnits många små gruvor som alla numera är nerlagda.

De rika järn­malm­still­gång­arna, liksom stora skogs­a­re­aler och många små vatten­fall, gav tidigt upphov till ett stort antal hyttor och hamrar. Ännu på 1870-​talet kunde man vid vatten­dragen se masug­nens elds­låga mot skyn eller höra hamrarnas dunkande. I dag är all järnin­du­stri inom området koncen­trerad till Bång­fors och Västanå, större indu­striort ca 7 km norr om Farsarvet.

Rika skogs­till­gångar gav även upphov till omfat­tande trä- och cellu­lo­sa­in­du­stri med sågverk, snic­ke­ri­fa­briker, pappers­bruk och massa­fa­briker. I det lilla stations­sam­hället Ramsbo finns fort­fa­rande en ångsåg i drift. Dess produk­tion har visser­ligen avtagit sedan högkon­junk­turen på 1890-​talet och glans­pe­ri­oden i början av seklet. Stor­strejken 1909 och den ekono­miska krisen på 1930-​talet ledde till att de flesta av sågarna måste läggas ned.

Sedan gammalt har områ­dets produkter utskep­pats via Mohäl­larne lasta­ge­plats, vid Mosundet mellan sjöarna Kalven och Storen. Där finns idag en modern hamn för malm, kol, olja, skogs­pro­dukter och styc­ke­gods. Hamnen kan numera ta emot fartyg med upp till 5 000 ton dödvikt.

Trans­por­terna inom området ombe­sörjdes vid 1800-​talets mitt med häst­foror, som började att köra så snart vinter­föret tillät. På detta sätt forslades malm från gruvorna samt tack­järn och stång­järn från hyttorna till järn­vågen i Mohäl­larne. Kol trans­por­te­rades till såväl hyttor som hamrar.

Vintern igenom genljöd skogarna av bjäll­rornas klang och forkar­larnas rop. En enda dag kunde upp till fyra­hundra kolryssar passera malm­backen på väg till kolhusen i Bång­fors.

Under åren 1850–1865 färdig­ställdes Bång­fors kanal. Den byggdes huvud­sak­ligen genom en kana­li­se­ring och rens­ning av Norr­bäcksån mellan sjöarna Eken och Kalven och vidare genom Mosundet till sjön Storen. Kanalen kom att väsent­ligt under­lätta trans­por­terna till och från bruken vid Norr­bäcksån. Dess­utom fick den lilla staden Ekens­holm en direkt ångbåts­för­bin­delse med huvud­staden, vilket medförde ett avse­värt uppsving – åtminstone för Ekens­holm.

Det har funnits några kortare smal­spårs­banor för häst- och ångdrift inom området. Dessa hade dock blygsam bety­delse för utveck­lingen i trafik­om­rådet.

Starka krafter, ledda av bruks­pa­tronen på Bång­fors, verkade från mitten av 1860-​talet för byggandet av en järnväg från Saxno­ra­fältet till en lämplig plats vid sjön Eken, före­trä­desvis Ekens­holm.

År 1878 öppnades banan för trafik till Ekens­holms hamn. Tio år senare hade banan förlängts till Mohäl­larne och bolaget benämndes därefter Saxnora Mohäl­larne Järnväg (SMJ). Nu fanns det förut­sätt­ningar för en ratio­nell järn­han­te­ring inom området.

I trafik­om­rådet finns även Norra Central­banan med bandelen Hedköping–Ålbro–Farsarvet–Västanå (öppnad 1887). Denna bandel är viktig för malm­trans­por­terna från Kvarn­gruvan där den tidi­gare sido­linjen Kvarngruvan–Ålbro Järnväg var en viktig länk. Dessa trans­porter svarar för en bety­dande del av Ekens­holms­ba­nans trafik.
Mellan 1924 och 1938 skedde samtrafik mellan de tre bolagen Norra Central­banan, Kvarngruvan–Ålbro Järnväg och Saxnora Mohäl­larne Järnväg. Samtra­fiken upphörde på begäran av SMJ.

För att undgå ödet att förstat­ligas beslu­tade SMJ dels höja banans stan­dard till stats­ba­nornas nivå och dels att fastare knyta upp Ekens­holms­ba­nans vikti­gaste trafi­kanter. Insat­serna infat­tade dess­utom perso­na­lens anställ­nings­villkor och bola­gets service till allmän­heten. För detta ändamål bildades Trafik­ak­tie­bo­laget Norra Bergs­lagen som övertog järn­vägs­bo­laget med Mohäl­larne hamn, Löfdala Grufv­ak­tie­bolag, Västanå Bruks Aktie­bolag med Bång­fors bruk samt Rede­ri­ak­tie­bo­laget Polsti­ernan (ägdes av konsul Ehncroona på Bång­fors bruk), vars flotta frak­tade en stor del av malmen från Mohäl­larne.

Servicen till trafi­kan­terna ökades genom högre tågtäthet. Samord­ning gjordes med stats­ba­nornas taxor och tågtider för såväl person- som gods­tra­fiken. Slut­ligen upprustades banan till 20 tons axel­tryck och en sth på 90 km/​h. Genom dessa åtgärder undan­röjdes hotet om förstat­li­gande åtminstone tills vidare.

Banan drivs idag i nära samar­bete med stats­banan, vars 124. trafik­sek­tion och SMJ trafi­keras som en enhet. Norra Central­banan (Hedköping–Ålbro–Farsarvet–Västanå–Valnäs) förstat­li­gades 1946 och elekt­ri­fi­e­rades på 50-​talet. Auto­ma­tisk linje­bloc­ke­ring infördes längs hela sträckan. Dubbel­spår har också byggts på sträckan Hedköping–Farsarvet.

Vill du skriva ut en egen karta?