SMJ-vingar-6

Förebilder

Ställberg vår modell Kvarngruvan och Kvarngruvefältet

TEXT: Anders Lu

Kvarn­gruvan som ligger i närheten av Ålbro har fått ge namn åt både gruv­sam­hället och gruv­fältet i området. Till Kvarn­gru­ve­fältet räknas, förutom Kvarn­gruvan, även Gran­dals­bergs­gruvan, Prost­gruvan, Ingols­gruvan och Karls­bergs­gru­vorna. Gruv­bryt­ningen i området har en lång historia men det var först med järn­vä­gens ankomst som verk­sam­heten kunde växa rejält.

Fram till dess att järn­vägen byggdes hade man använt häst­foror och i viss mån vatten­vägar för att frakta malmen till bruken. Med järn­vägen fick man en avse­värd trans­port­ka­pa­ci­tets­höj­ning.  År 1888 öppnades järn­vägen Kvarn­gruvan – Ålbro. Det är en bibana till Norra Central­banan mellan Hedkö­ping och Västanå. Trans­por­terna från gruvorna under­lät­tades avse­värt tack vare järn­vä­gens till­komst. Malmen kunde nu trans­por­teras utan omlast­ning hela vägen till Mohäl­larne hamn och bruken i regi­onen.

Här följer en enklare historik för Kvarn­gruvan och Kvarn­gru­ve­fältet, huvud­sak­ligen redo­visad år för år. (Even­tu­ella likheter med verk­liga gruvor är helt avsikt­liga…)

  • 1500-​talet: Histo­risk forsk­ning tyder så här långt på att Kvarn­gru­ve­fäl­tets äldsta del är den södra delen, främst Gran­dals­bergs gruvor, som ligger nord­väst om tätorten Ålbro. Dessa bör till­sam­mans med Gräng­es­berg kunna höra till de tidi­gast kända bryt­nings­plat­serna i Väster­bergs­lagen.
  • 1701: Bryt­ning av koppar­malm ägde rum i Karls­berg (troligen i Koppar­kit­telns gruva) fram till 1711.
  • 1741: Redan före detta år skedde bryt­ning på odal­fält i närheten av dagens centralschakt i Kvarn­gruvan. Bryt­ningen utfördes för Ersben­nings hyttas behov.
  • 1870: En brand förstör delar av bygg­na­derna ovan jord vid Kvarn­gruvan. De byggs dock upp på nytt på grund av en förväntad stor efter­frågan på malm.
  • 1885: Bryt­ning av koppar­malm skedde i Segerkro­nans utmål i Karls­berg fram till år 1889.
  • 1888: Kvarn­gruvan – Ålbro järnväg öppnas för trafik.
  • 1888–1892: Kvarn­gru­ve­fältet bryts i större omfatt­ning och kom under åren 1888-​1892 att efter dåtida förhål­landen anses som rätt betydlig. Även viss export av malm förekom.
  • 1906: Ålbro Gruf AB förvär­vade utmålen omkring Kvarn­gruvan.
  • 1908: The Scarecrow Iron Co Ltd, Stor­bri­tan­nien, köpte samma år gruvor och utmål omkring Berg­mans schakt (dagens Centralschakt) vid Kvarn­gruvan från Ålbro Gruf AB.
  • 1909: The Scarecrow Iron Co Ltd bildade Norra Kvarn­gruvan Gruv AB. Detta bolag förvär­vade efter hand utmålen omkring Berg­mans schakt (dagens centralschakt) och påbör­jade sänk­ning av Gran­dals­bergs gruva, strax söder om Kvarn­gruvan. Gruvan­lägg­ningar uppfördes i anslut­ning till schaktet i Gran­dals­berg. Ett stick­spår från Kvarn­gruvan byggs till anlägg­ning­arna i Gran­dals­berg.
  • 1910-​talet: Gruv AB Modigh uppförde ny lave och anrik­nings­verk i Karls­berg.
  • 1913: Ulbricht Berg- und Hüttenwerke Gesell­schaft förvär­vade akti­erna i Ålbro Gruf AB AB. Norra Kvarn­gruvan Gruv AB över­togs av ett annat öster­ri­kiskt företag, Wald­heim Bergbau und Eisen­hüt­ten­ge­sell­schaft i Pratern, vilket samti­digt med förvär­vande av ytter­li­gare utmål ombil­dades till Kvarn­gruvan Nya Gruv AB med ett akti­e­ka­pital av 4 miljoner kronor. Genom till­komst av de nyför­vär­vade utmålen beräk­nades hela den av Kvarn­gruvan Nya Gruv AB till­hö­riga malma­rean uppgå till ca 20.000 m2 och ett beräknat djup på malmen av minst 700 m i vissa stråk. Utifrån dessa beräk­ningar beslöts om en utbyggnad av anlägg­ning­arna för en produk­tion av 200.000 ton slig per år.
  • 1916: De ovan nämnda utbygg­nads­ar­be­tena påbör­jades. På grund av valuta­dif­fe­renser uppstår dock svårig­heter med finan­sie­ringen och därmed att kunna full­följa arbe­tena.
  • 1918: Vid årsskiftet 1917-​1918 över­togs hela akti­e­stocken i Kvarn­gruvan Nya Gruv AB av AB Mellan­svenska Malm­fälten. Även Ålbro Gruf ABöver­läts till detta bolag. Då efter­frågan på malm efter första världs­kri­gets slut förvän­tades bli stor, fort­sattes den plane­rade utbygg­naden av anlägg­ning­arna vid dagens Centralschakt ovan och under jord genom byggandet av en ny lave samt ett nytt anrik­nings­verk. Laven byggdes över Berg­mans schakt, ett namn som sedan kom att ändras till Centralschaktet. Bygg­nads­ma­te­ri­alet var betong, och Kvarn­gru­vans nya lave kom att bli en av de tidi­gaste gruvla­varna i Sverige som byggdes i detta mate­rial. Redan vid slutet av året uppstod dock svårig­heter med avsätt­ningen för malmen, vilket medförde inskränk­ningar av verk­sam­heten.
  • 1920: Från och med sommaren detta år redu­ce­rades arbetet vid gruvorna i Kvarn­gru­ve­fältet till ett minimum. I huvudsak inskränktes det till att pumpa bort inträng­ande vatten i orterna. Bryt­ningen av malm var mycket sparsam och gjordes endast på vissa nivåer. Hoppet om bättre tider levde dock. En del förbe­re­dande arbete fort­sattes därför i väntan på den förut­sedda malm­ru­schen.
  • 1921: Den 1 februari inställs arbetet helt vid Prost­gruvan och Ingols­gruvan. Verk­sam­heten vid Kvarn­gruvan och Gran­dals­berg fort­sätter men i mycket liten omfatt­ning.
  • 1931: Gruvorna i det närlig­gande Saxno­ra­fältet läggs ner vilket ger viss opti­mism i Kvarn­gruvan med omnejd. En konkur­rent i närom­rådet har nu försvunnit och det bör nu finnas bättre möjlig­heter att sälja Kvarn­gru­ve­fäl­tets malm till bruken i området. Kontakter tas med järn­vägs­bo­lagen i regi­onen för att försöka förhandla fram bra lösningar och villkor för malm­trans­por­terna i regi­onen.
  • 1932: AB Mellan­svenska Malm­fälten förvär­vades av Skan­di­na­viska Kredit AB.
  • 1936: Ett tyskt konsor­tium av järn­verk från samma land, bestå­ende av Hoesch AG, Friedrich Krupp AG och Gute­hoff­nungs­hütte AG, förvär­vade Kvarn­gruvan Nya Gruv AB, Ålbro Gruf AB och Gruv AB Modigh. Man köper även en större post aktier i Kvarngruvan-​Ålbro järnväg. När dessa bolag nu samman­förts till i prak­tiken en enhet, kunde Kvarn­gru­ve­fäl­tets malmer brytas och bear­betas på ett ratio­nellt sätt. Likaså kunde trans­por­terna samordnas och anlägg­ning­arna vid Centralschaktet utnyttjas bättre. Den 10 maj star­tade förbe­re­dande arbeten, bl.a. vid det nya donlä­giga Biskops­schaktet i Prost­gruvan (vars anläg­gande började utredas redan 1917). Detta schakt tillkom för att maxi­mera antalet angrepps­punkter för tillrednings- och förbe­re­dande arbeten i det lång­sträckta fältet. Förbe­re­dande arbeten för åter­upp­tagen drift gjordes även i Prost­gruvan och Ingols­gruvan. Linbanan från Ingols­gruvan via Prost­gruvan till Centralschaktet reno­ve­rades för att malmen från dessa gruvor i fort­sätt­ningen skulle kunna trans­por­teras till anlägg­ningen vid Centralschaktet och anrikas där.
  • 1938: Centralschaktet reno­ve­rades för att öka bryt­nings­ka­pa­ci­teten. Nya person- och berg­spel inmon­te­rades och på 200 m nivån inbyggdes tapp­nings­an­ord­ningar och mått­fickor för skip-​uppfordring. En ny förbin­del­seort drevs från Gran­dals­bergs­gruvan till Centralschaktet och när denna var klar gick uttrans­por­terna av malm från Gran­dals­berg via denna under­jord­för­bin­delse och togs upp via Centralschaktet. Utbyggnad av anrik­nings­verket inleddes för att bättre kunna hantera de ökade voly­merna.

    Från detta år fram till 1944 expor­te­rades all produ­cerad slig och styc­ke­malm till Tyskland. De tyska köparna var främst Hoesch, Gute­hoff­nungs­hütte, Krupp, Vestag och Klöckner.
  • 1939: Driften i det reno­ve­rade anrik­nings­verket i Kvarn­gruvan inleddes och de första tonnen slig produ­ce­rades i januari.
  • 1941: Kvarn­gruvan Nya Gruv AB erhöll Kungl. Maj:ts till­stånd att den 31 december detta år över­taga Ålbro Gruf AB och Gruv AB Modigh till­gångar och skulder, varefter dessa båda bolag upphörde. I samband med över­ta­gande fick bolaget också till­stånd att köpa några privat ägda utmål för att komplet­tera inne­havet kring malm­stråket.
  • 1943: Ett mindre kross- och sovrings­verk uppfördes i Karls­berg och togs i bruk, vilket dock togs ur bruk redan året efter.
  • 1945: Liksom många andra tyskägda företag i Sverige, kom Kvarn­gruvan Nya Gruv AB efter krigs­slutet att admi­ni­streras av Flykt­ka­pi­tal­byrån. Krigs­slutet medförde även stora avsätt­nings­svå­rig­heter för den produ­ce­rade sligen och bety­dande inskränk­ningar utfördes på produktions- och perso­nal­si­dorna. I viss mån började de svenska järn­verken att köpa Kvarn­gru­ve­malm. De största kunderna de följande fyra åren var Västanå, Fempar­s­hyttan, Bång­fors och Fagersta.
  • 1946: Kvarngruvan-​Ålbro järnväg förstat­ligas i samband med att Norra Central­banan förstat­ligas. Gruvan har dock fort­fa­rande hand om växlingen vid gruv­ban­gården.
  • 1947: Fr.o.m. detta år expor­te­rades slig även till Polen.
  • 1948: Slig började åter­igen expor­teras till Tyskland.
  • 1949: Ett nytt förmans­kontor byggdes.
  • 1950: 1 april detta år bildades AB Stats­gruvor för omhän­der­ta­gande av gruvorna i Kvarn­gru­ve­fältet, Håks­berg, Lekom­berg, Norberg, Intrånget och Stoll­berg.

    Förbe­re­delse för utökad produk­tion i Kvarn­gru­ve­fältet påbör­jades. Nya skut­krossar av typ Morgårds­hammar AR-​120 instal­le­rades på 200 och 450 m nivå vid Centralschaktet. På 120 m nivå togs en ny skip­sta­tion i bruk.
  • 1951: Inför den högkon­junktur som är under till­växt görs inve­ste­ringar för att kunna nå avse­värda produk­tions­ök­ningar vid Kvarn­gru­ve­fältet. Omfat­tande nyan­skaff­ningar av maskiner och övrig gruv­ut­rust­ning gjordes liksom en utök­ning av arbets­kraften genom nyan­ställ­ning.

    En brand i anrik­nings­verket i Kvarn­gruvan den 16 juli innebar ett svårt avbräck i slig­pro­duk­tionen, vilket även medförde till­fäl­liga över­flytt­ningar av personal och viss verk­samhet till Prost­gruvan och Gran­dals­berg. Styc­ke­malms­pro­duk­tionen ökade under den tid som repa­ra­tioner av anrik­nings­verket i Kvarn­gruvan pågick.

    Driften i anrik­nings­verket i Karls­berg upphörde under 1951. Malmen kördes därefter med lastbil till Kvarn­gruvan för anrik­ning där. En höglastkaj för omlast­ning från lastbil till järnväg byggdes i Kvarn­gruvan. Ledningen för Karls­bergs­gru­vorna flyt­tades till gruv­kon­toret i Kvarn­gruvan under året.
  • 1952: Skiv­ras­bryt­ning påbör­jades i Kvarn­gruvan och Gran­dals­bergs­gruvan.
  • 1953: Ett större om- och nybygg­nads­ar­bete genom­fördes i kross­huset, vilket bl.a. innebar att plock­bands­av­del­ningen togs bort.
  • 1954: Under 1954 inträf­fade ett ras i samband med skiv­ras­bryt­ning i Gran­dals­berg. Raset leder bland annat till att ett 20 meter djupt och 35x30 meter brett hål uppstår på marknivån en bit från laven i Gran­dals­berg. Vägen mellan Gran­dals­berg — Berga fick därför ledas om i ett nord­li­gare läge.

    Sido­banan Kvarn­gruvan – Ålbro järnväg elekt­ri­fieras samti­digt som sträckan Hedkö­ping – Farsarvet – Västanå. Endast delar av bangården i Kvarn­gruvan elekt­ri­fieras eftersom malm­last­nings­an­ord­ningen inte kan kombi­neras med kontakt­led­ning.
  • 1955: Gruvorna i Kvarn­gru­ve­fältet går för högtryck. Den ekono­miska konjunk­turen är mycket god och efter­frågan på svenska råvaror tycks vara omättlig. Malm bryts och säljs både inom landet samt på export. Mohäl­larne hamn är den huvud­sak­liga utskepp­nings­hamnen för Kvarn­gru­ve­malmen. Köpare av malmen finns i första hand i Tyskland, Polen och Finland. Men Holland börjar också bli en stor motta­gare av malm. De stora kvan­ti­te­terna till Holland berodde på upprät­tade lång­tids­kon­trakt i mitten av 1950-​talet mellan AB Stats­gruvor och det holländska stat­liga järn­verket Hoogo­vens i Ijmuiden. Malmen som stannar i Sverige går primärt till Västanå Bruk men också till Fagersta och Hofors.