SMJ-vingar-6

Förebilder

Ställberg

TEXT: Anders Lu

Ställ­bergs­gruvan är belägen cirka 10 kilo­meter söder om Gräng­es­berg. I gruvan bröts mangan­haltig järn­malm som inne­höll ungefär 50% järn och 5% mangan. Gruvan var i drift från 1867 till 1977. Den ägdes av Ställ­bergs­bo­laget, eller Ställ­bergs Grufve AB, som det egent­ligen hette. Mycket av Ställ­bergs­bo­la­gets malm gick på export och bolaget var under en period Sveriges näst största malm­ex­portör. Ställ­bergs­bo­laget hade även gruvor på andra platser. På 1930-​talet köptes Stripa gruva i nuva­rande Lindes­bergs kommun samt Idker­ber­gets och Hillängs gruvor i Ludvika kommun. Man hade även viss verk­samhet i Värm­land. Ställ­bergs­bo­laget hade även intressen på Utö i Stock­holms skär­gård.

Ställ­bergs­gruvan var djup. Man hade produk­tions­orter på dryga 900 meters djup och provorter på under 1000 meters­nivån. Detta gjorde gruvan att under en lång tid var Sveriges djupaste. Även ur ett teknik­ut­veck­lings­per­spektiv är gruvan intres­sant. Man var pionjär i landet att införa tryck­lufts­borr­ning och laven som restes mellan 1920-​1922 byggdes i betong vilket gör den till en av de första betongla­varna i Sverige.

Ställ­berg var ett rela­tivt ungt gruv­fält. De första malm­fynden gjordes på 1860-​talet. Initialt var det Bångbro järn­verk som ägde och explo­a­te­rade fältet. År 1880 bildades Ställ­bergs Grufve­ak­tie­bolag, ett dotter­bolag till Bångbro järn­verk. 1908 köpte hovmar­skalken och friherren Carl Klingspor akti­e­ma­jo­ri­teten i Ställ­bergs­bo­laget men ända till 1926 drevs gruv­fältet och Bångbro under gemensam förvalt­ning. Efter 1926 tog direktör Moss­berg över ledningen för Ställ­bergs­bo­laget och star­tade långt­gå­ende utveck­lingsin­satser. Moder­ni­se­ring av både produktions- och försälj­nings­or­ga­ni­sa­tio­nerna genom­fördes. Sats­ning­arna visade sig vara lyckade. År 1926 hade Ställ­bergs­bo­laget en årlig malm­pro­duk­tion på cirka 45000 ton. Runt 1940 var motsva­rande siffra 650000 ton.

Den mangan­hal­tiga malmen från Ställ­berg gick i huvudsak på export. Omkring 1940 bröts cirka 100000 ton malm i Ställ­bergs­gruvan årligen. År 1966 hade Ställ­bergs­fältet en årspro­duk­tion på cirka 260000 ton malm.
Den anlägg­ning som står kvar vid Ställ­bergs­gruvan är från början av 1920-​talet. Bygg­na­derna ritades av P. Härdéns konstruk­tions­firma i Stock­holm. Gruvlaven (som står över Klingspors schakt) var ursprung­ligen vit, men kamou­fla­ge­må­lades under andra världs­kriget. Då kapades också det toppiga taket för att ge plats åt luft­värns­ka­noner. Efter kriget fick laven till­baka sin vita färg igen. Den stora ’tratten’ på lavens ena sida hade med venti­la­tionen av gruvan att göra.

Till Ställ­bergs­fältet räknas också Polhems­gruvan och Haggruvan. Dessa båda gruvor fick under 1950-​talet nya lavar i betong (Polhems­gruvan 1958 och Haggruvan 1955). Haggruvan hade en under­jor­disk förbin­delse med Ställ­bergs­gruvan på 500-​metersnivån. Ställ­bergs­gru­vans lave vid Klingspors schakt användes för uppford­ring av malm från både Ställ­bergs­gruvan och Haggruvan.

Gruvans blomst­ringstid inträf­fade under 1940-, 1950- och första delen av 1960-​talen. Svenska råvaror och svensk indu­stri (som var oskadd efter kriget) behövdes för att bygga upp Europa och den svenska välfärden. Folk flyt­tade till Ställ­berg för att jobba i gruvan eller i de verk­sam­heter som behövdes runt gruv­verk­sam­heten. Nya bostäder byggdes till de inflyt­tade. Vid 1960-​talets slut stod samhället på sin topp. Runt 1970 vände det. Malm som bröts i dagbrott i bland annat Austra­lien och Brasi­lien var mycket billi­gare och de svenska gruvorna började stängas en efter en. Ställ­bergs­gruvan höll ut till 1977. Då hade redan Polhems­gruvan lades ned 1967 och Haggruvan 1968.

KÄLLOR: