SMJ-vingar-6

Förebilder

Snyten i våra hjärtan

Snytens station strax före rivningen på 70-​talet

"Mitt ute i Ingen­stans" brukar man säga om något som ligger långt bort från "all ära och redlighet". Ett sådant "Ingen­stans" fanns på SJ-​lnjen Krylbo (Avesta)–Frövi. Efter att från Broarna på länsväg 256 ha skumpat fram cirka tre kilo­meter på en smal och dålig grusväg, står man mitt i gran­skogen plöts­ligt öga mot öga med ett 16 meter högt stenhus – Snytens station! Här härskar den totala still­heten – utom när tågen rusar förbi förstås. Kanske var det här en stins skal­dade följande välkända rader till Folk­sko­lans läsebok: "Lyss till den granens sus vid vars rot ditt bo är fästadt".

Hela statio­nens tidi­gare liv, från befrukt­ning och gravi­ditet till dess utträde ur denna verk­lighet som en bort­glömd, vanvårdad och vanvördad 72-​åring, finns beskrivet på många ställen, bl.a. i Statens Järn­vägar 1856-​1906, bd II sid. 452 ff och i Norbergs­ba­norna. Järn­vägar i Norbergs bergslag sedan 1853 av Torsten Olsson, sid. 77 ff.

Denna, i förhål­lande till sin place­ring, gran­diosa station krävde vid 20-​talets mitt en beman­ning av c:a 10–15 anställda. För dessa och deras familjer uppförde SJ under de 15–20 första åren tre olika "beti­e­ningshus" i närheten av stations­huset. Alla bygg­nader ritades av Folke Zetter­vall och uppfördes i en enhetlig stil. Bostads­husen rymde sex, tre respek­tive två lägen­heter. Till dessa lägen­heter uppfördes även uthus. I stations­huset fanns även två lägen­heter för stins och något annat höghöns. De hade sina uthus inomhus. Och som om detta inte skulle räcka, uppfördes även en "bequem­lig­hets­in­rett­ning", dvs. "afträde" intill stations­huset. Se bild ovan. Till stationen hörde även ett ekono­mihus.

Ute på bangården byggdes ett gods­ma­gasin med ett genom­gå­ende spår, ett vatten­torn och två(!) ställ­verk, ett i vardera änden av bangården.

Och detta var i stort sett allt som fanns inom en kilo­me­ters radie från stations­huset förutom tät gran­skog, 310 ha av sjön Snyten och c:a 10 andra bostadshus. Se kartan nedan.

Jag har alltid fasci­ne­rats av denna stor­slagna byggnad mitt i skogen. Hur tänkte man och vilken framtid räknade man med, när man valde att placera bande­lens tredje största stationshus där egent­ligen inga lokala behov förelåg. Det var bara stations­husen i Krylbo och Västan­fors som var större.

Att gods­tra­fiken på SWB och SJ skulle gene­rera trafik som skulle kräva utrymme är inte svårt att begripa, men person­tra­fiken har aldrig varit över­väl­di­gande. Statistiken säger att år 1900 hade man i medeltal 20 resande per dag medan man år 1922 hade 7 resande per dag. Vänt­sa­larna lär knap­past ha blivit nerslitna i alla fall…

Snytens station kan också tjäna som exempel på den utveck­ling vi fått vara med om. Längst till vänster i titel­bilden syns en full­kom­ligt charmlös liten betong­låda, det enda som behövs när männi­skorna flyt­tats och alla bygg­nader jämnats med marken. Vart tog livet vägen?

Med dessa fakta som bakgrund är det onek­ligen ganska märk­ligt hur väl förhål­lan­dena kring Farsarvet verkar över­ens­stämma med Snyten, såväl vad beträffar trafiken som läget i land­skapet. Det kan inte bara vara en slump – speci­ellt som slumpen inte existerar…

Lars Eric B